work it!

sport ger ömma ben. ömma men nöjda ben.
det borde vara mer sport i mitt liv.

basket mot borgarna, världens finaste och allra mest uppmuntrande förening, snart kommer jag!

att lägga sitt liv i lådor kan vara svårare än man tror. skjuter på allt för att hålla kvar känslan av ett redigt hem så länge som möjligt. mitt eget rum. min egen plats. med skitig disk och damm i hörnen. 

snart del av ett kollektiv igen. och det blir nog strålande. men det är inte utan lite gnagande oro i magen jag ger upp göteborg för något jag inte riktigt minns. det är ju här som blivit hemma. och södern drömmen om något annat. där är inte riktigt på riktigt. där är min romantiserade bild av livet. lite som att vara kär i kärleken, fast en plats. när jag mår dåligt här har jag drömt om malmö som räddaren, när jag är där igen då blir allt som det ska, där är allt bra. 

det är lite smått läskigt att komma tillbaka. jag vill inte att malmö ska bli vardag igen, inte visa sig från sina sämsta sidor. jag vill inte inse att glädjen fanns i göteborg. jag vill inte fatta fel beslut. 

men det finns inget utrymme för att fega. jag försöker intala mig att allt kommer bli fantastiskt och att jag som vanligt tänker alldeles för mycket. varför inte vara nöjd och glad? varför inte bara utgå från att sommaren 2008 kommer bli den bästa i mitt liv? 

och funkar det inte ordnar det sig ändå. det gör det alltid. 

en helt vanlig onsdag

en balkong med utsikt över älven, thaimat, tre damer i sina bästa år o några flaskor mojitos är allt som behövs för en fantastiskt fin onsdag.




fast egentligen borde jag packa. men det är så lätt att glömma bort.

helgen som var

tema pinocchio i helgen. anledningen till borås allra mesta kulturdebatt någonsin var äntligen hemma. 

det är fint med konst och alla dessa känslor. spelar verkligen ingen roll om han är fin eller gräslig, en bra symbol för staden eller whatever, jag är mycket nöjd oavsett.   

Och så var det ju kalas också. fadern till höger, kari till vänster. båda fyller 60 och passar på att fira med nya fina kläder som matchar skulpturen. 

och sist lite konst som är ganska mycket härligare egentligen. Kaarina Kaikkonen på Borås internationella skulpturfestival.  

...

jag försöker vara smart och intressant. det går sådär.
däremot är jag mycket intresserad.

och jag får lite panik när jag tänker på all den makt som genom ett trollslag har blivit tilldelad mig. vilket ansvar. jag vet ju att mitt ord inte kommer väga tyngst, men det räknas..... 
och på det en nyvunnen stress. kommer jag någonsin kunna bli den supermänniska som krävs? 100 år i skolan, 100 år som konstnär..... det är banne mig dags att börja kämpa om framtiden någon gång ska bli ens lite så som jag drömmer i mina allra vildaste drömmar.  

det nya nya.

Det känns så fint att blogga i skolbloggen, men inte helt ok att skriva om annat än skolan i den. så jag bestämde mig för att skapa något nytt och försöka hålla igång någon sorts kontinuitet. får väl se hur det går. det här är alltså en alldeles sprillans blogg som bara är min, för mig och mitt. 
inte för att folk behöver vara intresserade av vad jag har för mig, men reflektion är fint och möjlighet till möten ännu bättre.