life is life

eller så är det inte alls gott utan mest drygt. jag vill att det ska bli som jag ville att det skulle bli. trots att jag vet att det här är bäst för mig. alla gånger. i långa loppet. så känns det mest bara tomt och ledsamt. i varje fall idag. 

fast jag inser saker med mig själv. saker som måste accepteras och förhålla sig till. känslor som alltid funnits där, men som tog en paus under åren i parförhållandet, i tilliten, i det som ändå var en tvåsamhet. jag gillar den tryggheten, trots det uppenbart heteronormativa jag vet du ogillar. att vara en självklar del i livet för någon annan, en kärna, att inte alltid vara bara jag. 

men nu är det så. och jag måste hitta tillbaka till den gamla självklarheten, den gamla grunden. och sluta känna mig så jävla övergiven och ensam. för det vet jag egentligen att jag inte är. i varje fall inte det senare. men jag antar att det får ta lite tid.