så jag går dubbelvikt. och kanske har jag huvudet i sanden? begravet djupt ner för att slippa se, slippa höra, slippa tänka. slippa fatta beslut, slippa bestämma mig för ja eller nej. kanske för att slippa se den där jävla sanningen som hela tiden pockar på uppmärksamheten.
jag försöker intala mig att det inte finns någon sådan, att sanningen är upp till var och en. men hur vet man, vad som är bäst för en själv? hur vet jag vad som är sant för mig?
är jag här för att jag vill eller för att jag inte orkar ta i det andra? vad vet jag. tydligen inte mycket.
allt jag längtar efter är en paus. inga tecken, inga antydningar, inga jävla tankar mer. bara en paus från mig.
2 kommentarer:
Ja, en paus från sig själv kan man önska ibland när hjärnan är ett virrvarr av val och uppgivenhet. Men det är bara att konstatera att tvåsamheten med sig själv är ett livslångt förhållande, kanske måste man försöka acceptera sina egenheter... göra något åt de som inte känns bra men även försöka våga vara stolt över några av dem.
Att hitta sin sanning är nog inget man någonsin uppnår till fullo. Sanningen är inte konstant utan förändras hela tiden därför har jag valt att se den som ett strävansmål inte ett uppnåendemål.
men sara! känner att jag vill stryka dig på kinden och säga att allt blir bra. Jag vet inte om man kan veta hur man ska göra, vad som är bäst, vad man egentligen tycker i alla situationer, det går ju inte. FÖr övrigt så vet jag att du vet en hel massa andra saker! jag önskar att du var i gbg, jag åt frukost på zenit idag och du var inte med, men det hade varit gött. puss M
Skicka en kommentar